Jag är trött på att gråta över det förflutna, men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna sluta. Allt kan vara bra i .. veckor, månader, men sen händer något, jag ser en film, eller kommer till en plats eller hör något som påminner mig.. Och det gör så jävla ont. Det gör så ont så jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen med mig själv, tiden spolas tillbaka två och ett halvt år och jag är tillbaka i det tomma helvetet jag alltid intalar mig att jag lämnat bakom mig.
Och jag bara gråter.. och jag orkar inte gråta mer över all den skit som hände mig i slutet av 2008/början av 2009, det är så länge sen. men nu är jag där igen, ältar, ältar ältar. Ångrar, ångrar, ångrar..
Och visst är det helt fantastiskt att jag inte berättar vad som hände ;) fast jag kanske har berättat det för dom som läser den här bloggen endå men fan .. Aja ni får leva med att jag bara skriver om mina känslor och inte om vart dom kommer ifrån...
Let's just say att jag precis kollade på juno och fick sen ett mental breakdown, and you can draw your conclusions from that.. eller nej förresten för min situation var en helt annan så det stämmer inte alls, jag är bara för bra på att associera I guess..
Mental Drycleaner, xanax, anything, now, please..
Finns det något råd jag kan ge till mänskligheten så är det: Listen to your gut feeling. För den har fanimej alltid rätt, sluta ljug för er själva, människor! Gör alltid det som känns rätt annars bryter ni bara långsamt ner er själva, tro mig, jag är captain hindsight. Jag har under hela mitt liv gått emot min gut feeling i dom viktigaste valen jag har gjort i mitt liv och det har gett mig så mycket sorger och countless med diverse mentala issues så bara, gör det, Lyssna på magkänslan! För fan! Och låt mig lägga tyngd i ordet KÄNNS, inte det som är rätt enligt allmänhetens normer eller din egen uppfattning om rätt och fel(som förmodligen baseras iaf delvis på samhällets normer, eller hur?) utan det som känns, i magen, i hjärtat, i själen om du så vill, Rätt.
För annars kommer du att välja fel, och ångra dig. Livet kommer säkerligen flyta på som vanligt och fantastiska saker kommer att hända dig och ditt liv kommer vara bra endå, men du kommer minnas det valet där du inte gjorde som du egentligen ville, och du kommer vara bitter över det.
Eller det kanske bara är jag som inte kan släppa saker
Men om bara någon hade sagt det till mig då, så hade jag sluppit jävligt mycket heartache.. men vem vet, jag kanske hade fuckat mitt liv totalt, fast jag är övertygad om att jag valde fel, jag valde den väg som majoriteten anser var den rätta, men det var inte min väg och det var inte mitt val, jag gav upp, orkade inte kämpa och stå för vad jag verkligen ville, och idag, lite mer än 2 ½ år senare, så bryter jag fortfarande ihop över det. Jag hade klarat det, jag hade gjort det. Men jag klarade inte att stå för det då, jag var sjutton, jag var totalt nedbruten av allt det svinet gjort mot mig, jag var svag, och jag gav upp. Men hade jag stått upp för mig själv, så hade jag klarat det, på nått jävla sätt.
Jag minns knappt den dagen, jag minns inte samtalen jag hade och det viktiga beslutet jag tog, jag minns inte hur hon såg ut.. jag har en suddig bild av ett generic kontor och jag minns att jag satt på en trästol i ett hörn bredvid ett skrivbord.. men jag gråter över den dagen, fortfarande.
Och jag bara undrar hur länge jag ska behöva göra det..
You broke me. You broke me and I can't seem to fix it. Time can't seem to fix it, Love can't seem to fix it, not friendship, not talking about it, not crying about it. In the great big picture you were a speck of shit across my timetable, but that speck of shit, those four months and what you left me with to fix seems unfixable, why me? Well I guess I was a bit..pushy, but c'mon man, I was 17 for fucks sake, and of course it isn't really you anymore, I haven't cried over you for a long time,
It's what you left me with that I cry about, All that you gave me in return for taking everything that was me. You made an empty shell out of me and tossed me to the wolves with just one thing left, nothing I had before, but something you gave me, and I will of course never fucking forgive you, but you are a speck of shit on my timetable, but what you left me with will probably haunt me forever.
And I will never fucking forgive you for that.
And I will make a promise now, and I secretly hope that it will never happen because I'm kind of a wimp, but I promise this, If i ever see you again, I will kick you in the nuts, or punch you if the angle isn't good enough, but then I want to punch your face and you're really tall so I don't think it will hurt much, and I want it to hurt. Physical violence doesn't solve anything I know, But I think I would feel just a little bit better if I could just hit you, a lot. over and over.. yup..good feeling.
Why did you wait with telling me until it was too late? Did you want to hurt me that much? Seriously dude, Why?! You could have ended it. But now I think you decided to stay and do all that you did to get revenge, and that makes me just a little less frightened now about the hypothetical day that I see you and have to punch you.
Så.. nu mår jag lite bättre, och jag vet, jag vet, borde inte hänga ut mitt känsloliv på nätet och bla bla men se er kära eventuella läsare som mina kollektiva psykologer, för jag har fortfarande inte orkat engagera mig i att skaffa en.. Jag kan inte släppa vissa saker, de bubblar upp till ytan och jag blir fett maktlös, jag måste skriva och jag måste publicera, släppa ut det i etern och länka på facebook, det hjälper, det gör att jag kan sluta gråta över det i några veckor eller månader till.
Kärlek till alla fantastiska människor som jag kan luta mig mot och som visar mig hur livet och kärleken ska vara, för varje dag som går så puttar ni mig en liten bit längre bort från ångesten, och the speck of shit och alla andra bajsminnen som trängs i min hjärna, fan vad lycklig jag är som har så många episka dudes och dudettes som jag kan kalla mina vänner. seriously, tack.
Over and out.
