men bittersweetly enogh så svarar jag ju inte bara till mig själv nuförtiden, jag skulle inte kunna se honom i ögonen .. jag skulle göra honom illa också .. och det är det sista jag vill .. det näst sista är att bara ligga här och våndas men det går hand i hand med att inte såra så det får jag utstå.
det är som att jag har svalt en glödande pinne som nu sitter fast.. halsbränna kanske man kan kalla det .. psykisk halsbränna
allt gör bara ont här.. ljuset viskar i mitt öra genom telefonen men till slut tar tiden slut .. det finns annat att göra, men inte för mig. det finns trots allt inget du kan göra för mig annat än att finnas där .. men tre timmar bort så kostar det pengar att finnas där och jag är den som ligger i sängen med 29 timmar att spendera på att höra dig andas, är jag romantisk nu? nej. Må inte dåligt för att du gör något med din tid, vilket jag vet att du inte gör, och bitterfittan viskar att jag inte är tillräckligt viktig för att det ska vara så men jag vet att det inte är så fast jag säger det högt för jag vill att du ska veta vad som pågår inuti, men du måste förstå att när det blir såhär så är det jag som viskar tysta hjälp mig och förlåt medans hon kastar bittra kommentarer, frammanade ur andras ord. Jag vill inte, kan inte, orkar knappt stå just nu, gömmer mig bakom en påhittad svaghet som inte är min, vart kommer den ifrån? den är som ett ständigt återkommande 1-3 timmarsvirus den är inte min, jag gråter sjöar nu, av frustration och besvikelse, vart är jag i allt det här? vart är jag hela tiden? ibland är jag där, när de sarkastiska skämten kan skrattas åt, utan en smått sårad underton, då är det jag. Men det dränks så ofta i allt som inte är jag,det tjejiga lättsårade gnälliga, är det jag nu? måste jag bara leva och acceptera det nu? Att den här svaga människan är jag, ska jag bli stark då? kan jag inte bara kasta av mig osynlighetsmanteln som är den här besynnerliga personligheten så att jag syns? Jag försöker hitta ett sätt att göra det men bitterfittan är slug som en gammal rävhona och jag vacklar så lätt under tryck, min benmuskler har dött och allt jag vill göra är att gråta röka och äta cupcakes tills helgen är här, det är så lätt att vara stark med dig, säger jag nu men bitterfittan får sin fair share av tiden med dig också, vilket jag hatar henne mest för.
Valkyrian skriker och gråter, vill slå sönder men är bunden, är det så konstigt att hon biter sönder sig själv när hon inte får röra något annat. Om jag bara kunde få slå sönder mina saker på villkoret att jag städade upp efter mig .. shit dom skulle väl få en hjärtattack och ha långa pedagogiska samtal med mig, det är inte det hon vill. Hon vill känna blodet rusa av lättnad, release from the shackles. Men det finns inget att slå sönder, inte ens mig själv längre(once again, bittersweet)
Jag blir ju så trött på mig själv .. jag vet att det bara är jag som kan kasta bort skiten och ställa mig upp, jag har hamnat i ännu ett mellanläge, inte helt bra, inte helt dåligt, aldrig helt bra ioförsig men jag har aldrig orkat med mellanlägen, jag klipper alltid av det som har växt ut för att få någonting att hända, men jag står inte still nu, jag rör mig, outhärdligt långsamt men i perspektiv jävligt fort. Så nu blir det inget jävla klippande.
Jag vill bara skratta och kasta bort, men så fort leendet kommer så kommer tårarna och återigen är jag en svag..jävla..tjej.
Bajs! Vad fan ska jag göra? är allt jag tror jag är bara allt jag vill vara? Jag kommer aldrig kunna skita i allt färga håret brunt och börja lyssna på cascada. Jag är gudinnan av ouppnåerliga ambitioner, jag vill vara persephone, but i'm just a mere mortal and i despise myself for it. Eller så är målen inte alls ouppnåerliga, men sen när blev jag en sån pessimist?
jag kommer aldrig förlåta er för att ni dödade mig.
Men i dödsriket är jag och Hades skämt börjar bli tradiga, det är dags att ta sig härifrån nu när jag har en Herkules som har dykt ner och håller på att dra mig upp ur den där runda lilla dammen där alla döda simmar runt, jag måste sluta streta emot, jag vill inte göra det, men min kropp lyder inte min vilja. bajs vad jag babblar med metaforer men jag gillar dom, det är dessutom roligare än att skriva att jag borde gå upp ur sängen, sluta gråta, längta efter att skära mig och istället lära mig att älska mig själv.
men det var så förfärligt länge sen jag gjorde det.
jaja avreagering klar.. jag ser lite mer ut som jag vill nu iaf, hyffsad confidenceboost
Nej me n jag får sån lust att be om ursäkt för att jag är sånhär, för det är inte sånhär jag vill vara, jag vill som sagt vara mystisk och fantastisk, som en gotisk valkyria med awesome attityd och gärna vältränad kropp och lite skills på att fightas.. men det blir såsmåningom, eller ska jag inte säa så och ta tag i det nu? Men jag har verkligen inge som helst färdigheter på att ta tag i mig själv, allt bra jag gör är impulsbeslut
men, jag är bra på sex och att klippa dockhår..prata engelska och baka cupcakes.. och att komma på skumma ideer.. det är nog mer än vad vissa kan säga
Nu SKITER jag i det här, jag ska gå och äta mjukt bröd med och och sen ska jag ta en cupcake till efterätt, tjock och lycklig FTW tills jag hittar en sport jag tycker om
