When i was just a little girl..

Jag har funderat en del på min barndom idag .. jag lekte med Alis jongleringsbollar och fick plötsligt en flash av när jag och mina systrar gjorde en cirkusshow för våra föräldrar, jag jonglerade, lillasyster dansade med sjalar, storasyster kommer jag faktiskt inte ihåg vad hon gjorde, men kul hade vi.

Vi var riktiga performers när vi var små, egengjorda sånger med tillhörande dansnummer finns inspelade på VHS, sånger om katter och "det är du, bara du som förstår mig" Jävlar va kreativa vi var, jag och storasyster, lillasyster fick vara den som presenterade för hon var för liten för att sjunga och dansa. Även om vi bråkade en hel del och uppvisningarna förmodligen var så organiserade för att min storasyster kontrollerade framförandet med järnhand så hade vi kul, vi skapade, vi var kreativa, och fy fan va ledsen jag är över att vi inte fortsatte med det.

Men jag har alltid varit extremt självkritisk, jag grät när jag hade målat bilder när jag var liten för att jag tyckte att de blev så fula, jag har alltid varit fullt övertygad om att jag är dålig eller medelmåttigt tråkig i de flesta kategorier av fritidsintressen, och blev jag inte duktig snabbt, så slutade jag oftast, ridningen stannade kvar längst, men det var fem år sen nu så jag är ju inte duktig på det längre, gitarren har jag alltid längtat efter men nu sitter jag här och kan fortfarande bara en del ackord och har inte fått styr på hur högerhanden ska röra sig för att det ska låta sådär snyggt.. jag måste skärpa mig, snart är det försent att bli vig och stark, jag måste börja bygga upp min kropp och min hjärna ordentligt nu så att dom håller ihop sig hela mitt liv..

Jag tror att jag fick en 20års-kris häromdagen.. Jag vet att det är urlöjligt men Ali sa att jag var gammal(underton:tråkig) och plötsligt fick jag en chock, är jag gammal? Jag känner mig trött, jag blir irriterad över helt löjliga saker som att Ali och Anton brottas i lägenheten(för de kan ju råka riva ner någonting!) osv..

Man längtar ju alltid efter att växa upp, men jag börjar inse att snart är det försent! Snart(om inte redan nu) är jag för gammal, för gammal för att börja på cirkusskola, för gammal för att lära mig något nytt, jag tillhör nu definitivt Vuxengruppen, om jag någonsin vill börja med en ny aktivitet så tillhör jag kategorin vuxna nybörjare, och hur deprimerande är inte det?! På 20 år har jag inte lyckats komma förbi kategorin "nybörjare".

Och jag känner mig gammal .. och samtidigt känner jag mig som om jag vore 15 bast.. Jag längtar efter att leka, hjula, jonglera, spränga saker i skogen(alla människor som har växt upp med killar på landet vet varför jag vill det, we hillbillys just love our explosions) supa mig full och bada naken mitt i natten i en skogssjö.

Men jag sitter här, inomhus, och ser sommaren springa förbi utanför fönstret, bolmandes på cigg efter cigg, och orkar helt enkelt inte leva..

Jag är trött på alkohol, jag blir bara antingen trött eller illamående av det, jag har gått upp massa i vikt och är inte så sugen på att flasha skinnkostymen för någon alls, ens på fyllan, det gör ont i ljumskarna när jag hjular och jag kan dessutom aldrig göra det snyggt och jag är ju fanimej dålig på att jonglera.. och spränger man saker kan ju någon bli skadad..

Goddamnit .. hur botar man det här, finns det ett piller? Jag är inte gammal, jag måste sluta bete mig som om jag är det, jag har ju förfan precis fyllt tonåring

För jag tror faktiskt att vi benämner ålderskategorierna fel, man är barn tills man är 20, tonåring tills man är 30 sen är man nog vuxen, det är iallafall min bedömning utifrån de människor jag har träffat och deras reflektioner på det där med ålder.. och även på hur folk beter sig (höhö).

Men det är väl helt enkelt bara så att jag måste lyfta på arslet, slänga på mig lekvänliga kläder och hjula ut i sommaren, det är inte svårt, och samtidigt är det extemt svårt .. Jag måste skärpa mig och börja ta hand om mig själv igen, för att sitta här i soffan dag ut och dag in och kolla på film en hel sommar, det dödar mig. Jag går utomhus ungefär 2 gånger i veckan, känns läskigt att erkänna men så är det, och då är det 90% av gångerna för att köpa cigg i kiosken som ligger 2min promenad från lägenheten.

Jävlar i havet .. vad läskigt patetisk jag är egentligen. Jag borde slänga allt jag äger(definitivt Tvn) Och tvinga mig själv att spela gitarr utomhus varje dag tills jag kan spela ordentligt, sen sitta hela dagarna och spela gitarr i stan istället, det är roligt och man tjänar pengar.. sen vill jag lära mig jonglera, åka rullskridskor med fyra hjul, bli en contortionist, sticka, virka, sy kläder, odla grönsaker, (problemen är då: måste köpa nya hjul till rullskridskorna, är för lat för att stretcha 3 timmar om dagen, måste köpa garn och hitta instruktioner x2, måste släpa en symaskin från göta hem till mig och köpa tyg, har bara ett fönster med solljus)

Jag gör alla hinder gigantiska.. Så hur släpper man sina hämningar och går tillbaka till att vara den där skaparglada kreativa människan som fortsatte göra sin grej oavsett vad folk kunde tycka, where did my little performer go?