Luften andas åt mig
trycker sig in i mina lungor och pressar sig ut igen
dansar i mitt hår och leker runt mina fingrar
krasande krispiga vågor
flyter in i mina öron
tar sig in i de mörkaste hörnen av min insida
och andas paradiset på min själ
går vilse i mig
hans röst
precis där jag vill ha den
orden
knastrar fram och andas paradiset i min själ
väcker Valkyrian
Som sjunger med.
måndag 29 augusti 2011
söndag 28 augusti 2011
Cleaning out my brain
Jag är trött på att gråta över det förflutna, men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna sluta. Allt kan vara bra i .. veckor, månader, men sen händer något, jag ser en film, eller kommer till en plats eller hör något som påminner mig.. Och det gör så jävla ont. Det gör så ont så jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen med mig själv, tiden spolas tillbaka två och ett halvt år och jag är tillbaka i det tomma helvetet jag alltid intalar mig att jag lämnat bakom mig.
Och jag bara gråter.. och jag orkar inte gråta mer över all den skit som hände mig i slutet av 2008/början av 2009, det är så länge sen. men nu är jag där igen, ältar, ältar ältar. Ångrar, ångrar, ångrar..
Och visst är det helt fantastiskt att jag inte berättar vad som hände ;) fast jag kanske har berättat det för dom som läser den här bloggen endå men fan .. Aja ni får leva med att jag bara skriver om mina känslor och inte om vart dom kommer ifrån...
Let's just say att jag precis kollade på juno och fick sen ett mental breakdown, and you can draw your conclusions from that.. eller nej förresten för min situation var en helt annan så det stämmer inte alls, jag är bara för bra på att associera I guess..
Mental Drycleaner, xanax, anything, now, please..
Finns det något råd jag kan ge till mänskligheten så är det: Listen to your gut feeling. För den har fanimej alltid rätt, sluta ljug för er själva, människor! Gör alltid det som känns rätt annars bryter ni bara långsamt ner er själva, tro mig, jag är captain hindsight. Jag har under hela mitt liv gått emot min gut feeling i dom viktigaste valen jag har gjort i mitt liv och det har gett mig så mycket sorger och countless med diverse mentala issues så bara, gör det, Lyssna på magkänslan! För fan! Och låt mig lägga tyngd i ordet KÄNNS, inte det som är rätt enligt allmänhetens normer eller din egen uppfattning om rätt och fel(som förmodligen baseras iaf delvis på samhällets normer, eller hur?) utan det som känns, i magen, i hjärtat, i själen om du så vill, Rätt.
För annars kommer du att välja fel, och ångra dig. Livet kommer säkerligen flyta på som vanligt och fantastiska saker kommer att hända dig och ditt liv kommer vara bra endå, men du kommer minnas det valet där du inte gjorde som du egentligen ville, och du kommer vara bitter över det.
Eller det kanske bara är jag som inte kan släppa saker
Men om bara någon hade sagt det till mig då, så hade jag sluppit jävligt mycket heartache.. men vem vet, jag kanske hade fuckat mitt liv totalt, fast jag är övertygad om att jag valde fel, jag valde den väg som majoriteten anser var den rätta, men det var inte min väg och det var inte mitt val, jag gav upp, orkade inte kämpa och stå för vad jag verkligen ville, och idag, lite mer än 2 ½ år senare, så bryter jag fortfarande ihop över det. Jag hade klarat det, jag hade gjort det. Men jag klarade inte att stå för det då, jag var sjutton, jag var totalt nedbruten av allt det svinet gjort mot mig, jag var svag, och jag gav upp. Men hade jag stått upp för mig själv, så hade jag klarat det, på nått jävla sätt.
Jag minns knappt den dagen, jag minns inte samtalen jag hade och det viktiga beslutet jag tog, jag minns inte hur hon såg ut.. jag har en suddig bild av ett generic kontor och jag minns att jag satt på en trästol i ett hörn bredvid ett skrivbord.. men jag gråter över den dagen, fortfarande.
Och jag bara undrar hur länge jag ska behöva göra det..
You broke me. You broke me and I can't seem to fix it. Time can't seem to fix it, Love can't seem to fix it, not friendship, not talking about it, not crying about it. In the great big picture you were a speck of shit across my timetable, but that speck of shit, those four months and what you left me with to fix seems unfixable, why me? Well I guess I was a bit..pushy, but c'mon man, I was 17 for fucks sake, and of course it isn't really you anymore, I haven't cried over you for a long time,
It's what you left me with that I cry about, All that you gave me in return for taking everything that was me. You made an empty shell out of me and tossed me to the wolves with just one thing left, nothing I had before, but something you gave me, and I will of course never fucking forgive you, but you are a speck of shit on my timetable, but what you left me with will probably haunt me forever.
And I will never fucking forgive you for that.
And I will make a promise now, and I secretly hope that it will never happen because I'm kind of a wimp, but I promise this, If i ever see you again, I will kick you in the nuts, or punch you if the angle isn't good enough, but then I want to punch your face and you're really tall so I don't think it will hurt much, and I want it to hurt. Physical violence doesn't solve anything I know, But I think I would feel just a little bit better if I could just hit you, a lot. over and over.. yup..good feeling.
Why did you wait with telling me until it was too late? Did you want to hurt me that much? Seriously dude, Why?! You could have ended it. But now I think you decided to stay and do all that you did to get revenge, and that makes me just a little less frightened now about the hypothetical day that I see you and have to punch you.
Så.. nu mår jag lite bättre, och jag vet, jag vet, borde inte hänga ut mitt känsloliv på nätet och bla bla men se er kära eventuella läsare som mina kollektiva psykologer, för jag har fortfarande inte orkat engagera mig i att skaffa en.. Jag kan inte släppa vissa saker, de bubblar upp till ytan och jag blir fett maktlös, jag måste skriva och jag måste publicera, släppa ut det i etern och länka på facebook, det hjälper, det gör att jag kan sluta gråta över det i några veckor eller månader till.
Kärlek till alla fantastiska människor som jag kan luta mig mot och som visar mig hur livet och kärleken ska vara, för varje dag som går så puttar ni mig en liten bit längre bort från ångesten, och the speck of shit och alla andra bajsminnen som trängs i min hjärna, fan vad lycklig jag är som har så många episka dudes och dudettes som jag kan kalla mina vänner. seriously, tack.
Over and out.
Och jag bara gråter.. och jag orkar inte gråta mer över all den skit som hände mig i slutet av 2008/början av 2009, det är så länge sen. men nu är jag där igen, ältar, ältar ältar. Ångrar, ångrar, ångrar..
Och visst är det helt fantastiskt att jag inte berättar vad som hände ;) fast jag kanske har berättat det för dom som läser den här bloggen endå men fan .. Aja ni får leva med att jag bara skriver om mina känslor och inte om vart dom kommer ifrån...
Let's just say att jag precis kollade på juno och fick sen ett mental breakdown, and you can draw your conclusions from that.. eller nej förresten för min situation var en helt annan så det stämmer inte alls, jag är bara för bra på att associera I guess..
Mental Drycleaner, xanax, anything, now, please..
Finns det något råd jag kan ge till mänskligheten så är det: Listen to your gut feeling. För den har fanimej alltid rätt, sluta ljug för er själva, människor! Gör alltid det som känns rätt annars bryter ni bara långsamt ner er själva, tro mig, jag är captain hindsight. Jag har under hela mitt liv gått emot min gut feeling i dom viktigaste valen jag har gjort i mitt liv och det har gett mig så mycket sorger och countless med diverse mentala issues så bara, gör det, Lyssna på magkänslan! För fan! Och låt mig lägga tyngd i ordet KÄNNS, inte det som är rätt enligt allmänhetens normer eller din egen uppfattning om rätt och fel(som förmodligen baseras iaf delvis på samhällets normer, eller hur?) utan det som känns, i magen, i hjärtat, i själen om du så vill, Rätt.
För annars kommer du att välja fel, och ångra dig. Livet kommer säkerligen flyta på som vanligt och fantastiska saker kommer att hända dig och ditt liv kommer vara bra endå, men du kommer minnas det valet där du inte gjorde som du egentligen ville, och du kommer vara bitter över det.
Eller det kanske bara är jag som inte kan släppa saker
Men om bara någon hade sagt det till mig då, så hade jag sluppit jävligt mycket heartache.. men vem vet, jag kanske hade fuckat mitt liv totalt, fast jag är övertygad om att jag valde fel, jag valde den väg som majoriteten anser var den rätta, men det var inte min väg och det var inte mitt val, jag gav upp, orkade inte kämpa och stå för vad jag verkligen ville, och idag, lite mer än 2 ½ år senare, så bryter jag fortfarande ihop över det. Jag hade klarat det, jag hade gjort det. Men jag klarade inte att stå för det då, jag var sjutton, jag var totalt nedbruten av allt det svinet gjort mot mig, jag var svag, och jag gav upp. Men hade jag stått upp för mig själv, så hade jag klarat det, på nått jävla sätt.
Jag minns knappt den dagen, jag minns inte samtalen jag hade och det viktiga beslutet jag tog, jag minns inte hur hon såg ut.. jag har en suddig bild av ett generic kontor och jag minns att jag satt på en trästol i ett hörn bredvid ett skrivbord.. men jag gråter över den dagen, fortfarande.
Och jag bara undrar hur länge jag ska behöva göra det..
You broke me. You broke me and I can't seem to fix it. Time can't seem to fix it, Love can't seem to fix it, not friendship, not talking about it, not crying about it. In the great big picture you were a speck of shit across my timetable, but that speck of shit, those four months and what you left me with to fix seems unfixable, why me? Well I guess I was a bit..pushy, but c'mon man, I was 17 for fucks sake, and of course it isn't really you anymore, I haven't cried over you for a long time,
It's what you left me with that I cry about, All that you gave me in return for taking everything that was me. You made an empty shell out of me and tossed me to the wolves with just one thing left, nothing I had before, but something you gave me, and I will of course never fucking forgive you, but you are a speck of shit on my timetable, but what you left me with will probably haunt me forever.
And I will never fucking forgive you for that.
And I will make a promise now, and I secretly hope that it will never happen because I'm kind of a wimp, but I promise this, If i ever see you again, I will kick you in the nuts, or punch you if the angle isn't good enough, but then I want to punch your face and you're really tall so I don't think it will hurt much, and I want it to hurt. Physical violence doesn't solve anything I know, But I think I would feel just a little bit better if I could just hit you, a lot. over and over.. yup..good feeling.
Why did you wait with telling me until it was too late? Did you want to hurt me that much? Seriously dude, Why?! You could have ended it. But now I think you decided to stay and do all that you did to get revenge, and that makes me just a little less frightened now about the hypothetical day that I see you and have to punch you.
Så.. nu mår jag lite bättre, och jag vet, jag vet, borde inte hänga ut mitt känsloliv på nätet och bla bla men se er kära eventuella läsare som mina kollektiva psykologer, för jag har fortfarande inte orkat engagera mig i att skaffa en.. Jag kan inte släppa vissa saker, de bubblar upp till ytan och jag blir fett maktlös, jag måste skriva och jag måste publicera, släppa ut det i etern och länka på facebook, det hjälper, det gör att jag kan sluta gråta över det i några veckor eller månader till.
Kärlek till alla fantastiska människor som jag kan luta mig mot och som visar mig hur livet och kärleken ska vara, för varje dag som går så puttar ni mig en liten bit längre bort från ångesten, och the speck of shit och alla andra bajsminnen som trängs i min hjärna, fan vad lycklig jag är som har så många episka dudes och dudettes som jag kan kalla mina vänner. seriously, tack.
Over and out.
tisdag 23 augusti 2011
Crazy cat lady mode engaged
Okej så hur fan hamnade jag i denna lilla röra, inte längre fyra människor i en etta, utan istället fyra katter och en(okej, ibland två) människor.
Jag har spenderat.. fem dagar kanske, vid ett stenröse i hässleholmen, stirrandes på två kattungar, försökt fånga dom minst en gång om dagen men misslyckats.
Och ja, dom är verkligen hemlösa, enligt omkringboende så har de varit där hela sommaren, eller iallafall mamman, bebisarna har väl inte ens funnits till hela sommaren, and just in case, så har vi gjort allt by the book.
Jag och två till tappra själar har nog testat de flesta uppenbara sätt att fånga två kattungar i ett stenröse med tusen små gångar att gömma sig i, men det var en fantastisk människa med en hemmabygd fälla som till slut räddade situationen. mamma katt(numera samantha) kunde man(med protester) stoppa in i en transportbur så hon var inte svår att fånga iallafall.
Och nu sitter jag här, vid min provisoriska nätdörr som delar av lägenheten på mitten, med mercedes på ena sidan och Samantha, som sötnosen fått heta, med bebisar på andra, bebisarna leker med papperspåsar i köket och samantha sover min säng, det har torpedbajsats på köksmattan av bebisarna, vad lätt det vore om jag bara kunde lyfta dom till rätt ställe men självklart är dom skygga så jag får bara hoppas på att de fattar galoppen och följer morsans exemplariska beteende såsmåningom, ska slänga in lite mer kattlådor också och se om dom fattar galoppen. Söta som fan är dom iallafall och jävlar vad glad jag är att jag tog mig an dom, även fast Mercedes är redigt putt och resolut undviker vardagsrummet och håller sig till hallen och badrummet, annat än när hon kikar fram runt hörnet och likt en äkta stalker smygtittar på de nya grannarna.
Hon verkar fatta nu när hon har sett bebisarna att hon inte ska hålla på och morra och fräsa men till skillnad från samantha så verkar hon inte ha fattat att det inte går att gå igenom dörröppningen, för samantha skiter fullständigt i att mercedes sitter och stirrar på henne, men mercedes vill inte gå förbi dörröppningen, utan håller sig till höger om den som om det har målats någon slags gräns ut från dörröppningen som delar av vardagsrummet med.
Nu vågade hon sig fram så hon satt en meter ifrån dörren, säkerligen bara för att Samantha sover nu så då kan hon smygkika på bebisarna lite.
Menmen okej sluttjatat om kissemissar, men det kommer nog bli en del om dom framöver, whoever reads får stå ut med det. Skolan har börjat nu iaf, känns gött^^, speciellt om man tar in det faktum att jag har två dagar skola och en dag praktik i veckan den här terminen, nu ska jag bara ragga till mig in praktikplats, håll tummarna för att det blir på ekosalongen här i stan!
Over and out
Jag har spenderat.. fem dagar kanske, vid ett stenröse i hässleholmen, stirrandes på två kattungar, försökt fånga dom minst en gång om dagen men misslyckats.
Och ja, dom är verkligen hemlösa, enligt omkringboende så har de varit där hela sommaren, eller iallafall mamman, bebisarna har väl inte ens funnits till hela sommaren, and just in case, så har vi gjort allt by the book.
Jag och två till tappra själar har nog testat de flesta uppenbara sätt att fånga två kattungar i ett stenröse med tusen små gångar att gömma sig i, men det var en fantastisk människa med en hemmabygd fälla som till slut räddade situationen. mamma katt(numera samantha) kunde man(med protester) stoppa in i en transportbur så hon var inte svår att fånga iallafall.
Och nu sitter jag här, vid min provisoriska nätdörr som delar av lägenheten på mitten, med mercedes på ena sidan och Samantha, som sötnosen fått heta, med bebisar på andra, bebisarna leker med papperspåsar i köket och samantha sover min säng, det har torpedbajsats på köksmattan av bebisarna, vad lätt det vore om jag bara kunde lyfta dom till rätt ställe men självklart är dom skygga så jag får bara hoppas på att de fattar galoppen och följer morsans exemplariska beteende såsmåningom, ska slänga in lite mer kattlådor också och se om dom fattar galoppen. Söta som fan är dom iallafall och jävlar vad glad jag är att jag tog mig an dom, även fast Mercedes är redigt putt och resolut undviker vardagsrummet och håller sig till hallen och badrummet, annat än när hon kikar fram runt hörnet och likt en äkta stalker smygtittar på de nya grannarna.
Hon verkar fatta nu när hon har sett bebisarna att hon inte ska hålla på och morra och fräsa men till skillnad från samantha så verkar hon inte ha fattat att det inte går att gå igenom dörröppningen, för samantha skiter fullständigt i att mercedes sitter och stirrar på henne, men mercedes vill inte gå förbi dörröppningen, utan håller sig till höger om den som om det har målats någon slags gräns ut från dörröppningen som delar av vardagsrummet med.
Nu vågade hon sig fram så hon satt en meter ifrån dörren, säkerligen bara för att Samantha sover nu så då kan hon smygkika på bebisarna lite.
Menmen okej sluttjatat om kissemissar, men det kommer nog bli en del om dom framöver, whoever reads får stå ut med det. Skolan har börjat nu iaf, känns gött^^, speciellt om man tar in det faktum att jag har två dagar skola och en dag praktik i veckan den här terminen, nu ska jag bara ragga till mig in praktikplats, håll tummarna för att det blir på ekosalongen här i stan!
Over and out
onsdag 17 augusti 2011
About the namechange
She changed her name, not to be a different person, but to be who she is, and to leave her pain behind. The pain that the name she had has suffered is unbearable to live with. So she leaves the pain behind, in the past, along with the name. Leave her be. And let me be Dina.
Idag mår jag inte bra, ovisshetens dimma ligger tung över stigen, so to speak..
Och jag som trodde att ett namnbyte skulle lämna det förflutna där det ska vara upplever nu att fler och fler minnen jagar mig, bummer huh?
Att ett steg framåt alltid ska leda till att det förflutna slukar upp mig. De människor jag älskar mest, som jag har delat mest med, förstår inte, blir.. sura? Provocerade? Trotsiga? Borde ni inte vara dem som förstår vikten av mitt handlande, ni som vet mitt liv och levt det med mig. Borde inte ni förstå?
Det handlar inte om att bli en ny människa, det handlar om att sluta leva ständigt i det förflutna. Jag är lycklig i mitt liv. Visst jag saknar människor, platser. Men det är en lycka i saknaden, inte smärta, för det jag saknar kan jag återse och kommer återse.
Jag är lycklig, på riktigt. for realsies liksom, no bullshit. Jag känner mig hel och varm inombords för det mesta, ingen vanlig känsla om ni känner mig rätt. Jag älskar att vara jag, och jag tycker att jag är rättså snygg och trevlig av mig, något jag inte heller tyckt om mig själv på väldigt länge.
Valkyrian, Hippie,
Pulver, Anabanana, Dina, It's all the same shit man, jag har bara valt ett alldeles sprillans nytt smeknamn åt mig själv och gjort det till mitt officiella namn, för er som vägrar se mig som något annat än Anna, gör det inte av trots bara, så är jag nöjd.
Jag är Anna, jag är valkyrian, jag är Hippie, Pulver och Anabanana men jag heter Dina, get it?
Kärlek och Ostbollar!
Idag mår jag inte bra, ovisshetens dimma ligger tung över stigen, so to speak..
Och jag som trodde att ett namnbyte skulle lämna det förflutna där det ska vara upplever nu att fler och fler minnen jagar mig, bummer huh?
Att ett steg framåt alltid ska leda till att det förflutna slukar upp mig. De människor jag älskar mest, som jag har delat mest med, förstår inte, blir.. sura? Provocerade? Trotsiga? Borde ni inte vara dem som förstår vikten av mitt handlande, ni som vet mitt liv och levt det med mig. Borde inte ni förstå?
Det handlar inte om att bli en ny människa, det handlar om att sluta leva ständigt i det förflutna. Jag är lycklig i mitt liv. Visst jag saknar människor, platser. Men det är en lycka i saknaden, inte smärta, för det jag saknar kan jag återse och kommer återse.
Jag är lycklig, på riktigt. for realsies liksom, no bullshit. Jag känner mig hel och varm inombords för det mesta, ingen vanlig känsla om ni känner mig rätt. Jag älskar att vara jag, och jag tycker att jag är rättså snygg och trevlig av mig, något jag inte heller tyckt om mig själv på väldigt länge.
Valkyrian, Hippie,
Pulver, Anabanana, Dina, It's all the same shit man, jag har bara valt ett alldeles sprillans nytt smeknamn åt mig själv och gjort det till mitt officiella namn, för er som vägrar se mig som något annat än Anna, gör det inte av trots bara, så är jag nöjd.
Jag är Anna, jag är valkyrian, jag är Hippie, Pulver och Anabanana men jag heter Dina, get it?
Kärlek och Ostbollar!
torsdag 11 augusti 2011
My abduction story
Hi my name is Dina and I was abducted by aliens
Eller? någon bättre förklaring på hur Näsåker känns i efterhand kan jag inte komma på.. Jag besitter ej ett språk som innehåller tillräckligt med variabler för att kunna förklara vad som hände däruppe, orden finns inte i språket, eller så har jag inte tillräckligt mycket kunskap om det..
Det var fett nice liksom!
duh.. typ så känner jag mig, men okej nu försöker vi och slutar fjanta oss.
Jag har varit uppe i näsåker, byn där alla är jävligt trevliga och samarbetsvilliga så vitt jag kunde se, förutom om man knackade dörr efter kardemumma.. Då var man läskig.. Men ja.. fan va dåligt det här går..
Jag har upplevt magi, jag har upplevt människor och herre fucking gud kan jag sluta låta så jävla preppy...
Vi försöker igen! Upp till näsåker kom jag, först av alla, tyckte ledarna verkade både roliga och snälla, folk droppade in(självklart två eller tre i taget så att jag kände mig som den enda lonern) och fyra dagar senare så öppnade alla upp sig på riktigt och nu är vi BFFs.. all 17 of us .. Men seriöst hur ska jag kunna förklara att jag älskade varenda jävel på störten och att jag aldrig vill tappa kontakten med dem och att vi alla passade ihop som ett jävla konstigt fingeravtryck? GAAH xD Nej .. nej .. dem som var där vet hur jag känner och jag kommer inte hitta orden som kan förklara annat än..
Jag hittade vänner, jag hittade ett lugn som svepte bort min ångest som om den var en dammtuss och inte en betongklump, vi har skrattat och gråtit och bastat tillsammans, vi har svettats och dansat och svurit i regnet, vi har jobbat och slappat och ätit och sovit tillsammans. Vi blev förvånansvärt snabbt någon slags konstig liten organism som sen delade upp sig igen och åkte hem, men vi fick nog alla med oss en liten bit av alltihop hem, och jag hittade massa människor som jag kan kalla hem.
Vi träffs igen, och satfläsk om det inte blir snart!
Sen kom jag hem, hem till en lägenhet i kaos med en påse indisk take away i handen, blev mött i dörren av min älskade Mercedes och ingen mer, åt mat till en film, somnade och vaknade av att Ali stod framför mig, fick en stor kram och såg Sina i dörren, mera kramar, och där stod ju soroush också, kram kram dansa runt i ring, "Did you have a good time?", "yes, amazing".. "Good"..
Vad mer kan man säga, jag känner inget behov av att förklara som jag trodde, dom som var där vet hur det var, alla andra behöver bara veta att jag vart lyckligare som människa av att vara där, jag träffade fantastiska människor, såg en massa bra band och njöt av den underbara naturen.
Och satfläsk vad mycket kärlek det var.. aand thats it .. over and out.
Eller? någon bättre förklaring på hur Näsåker känns i efterhand kan jag inte komma på.. Jag besitter ej ett språk som innehåller tillräckligt med variabler för att kunna förklara vad som hände däruppe, orden finns inte i språket, eller så har jag inte tillräckligt mycket kunskap om det..
Det var fett nice liksom!
duh.. typ så känner jag mig, men okej nu försöker vi och slutar fjanta oss.
Jag har varit uppe i näsåker, byn där alla är jävligt trevliga och samarbetsvilliga så vitt jag kunde se, förutom om man knackade dörr efter kardemumma.. Då var man läskig.. Men ja.. fan va dåligt det här går..
Jag har upplevt magi, jag har upplevt människor och herre fucking gud kan jag sluta låta så jävla preppy...
Vi försöker igen! Upp till näsåker kom jag, först av alla, tyckte ledarna verkade både roliga och snälla, folk droppade in(självklart två eller tre i taget så att jag kände mig som den enda lonern) och fyra dagar senare så öppnade alla upp sig på riktigt och nu är vi BFFs.. all 17 of us .. Men seriöst hur ska jag kunna förklara att jag älskade varenda jävel på störten och att jag aldrig vill tappa kontakten med dem och att vi alla passade ihop som ett jävla konstigt fingeravtryck? GAAH xD Nej .. nej .. dem som var där vet hur jag känner och jag kommer inte hitta orden som kan förklara annat än..
Jag hittade vänner, jag hittade ett lugn som svepte bort min ångest som om den var en dammtuss och inte en betongklump, vi har skrattat och gråtit och bastat tillsammans, vi har svettats och dansat och svurit i regnet, vi har jobbat och slappat och ätit och sovit tillsammans. Vi blev förvånansvärt snabbt någon slags konstig liten organism som sen delade upp sig igen och åkte hem, men vi fick nog alla med oss en liten bit av alltihop hem, och jag hittade massa människor som jag kan kalla hem.
Vi träffs igen, och satfläsk om det inte blir snart!
Sen kom jag hem, hem till en lägenhet i kaos med en påse indisk take away i handen, blev mött i dörren av min älskade Mercedes och ingen mer, åt mat till en film, somnade och vaknade av att Ali stod framför mig, fick en stor kram och såg Sina i dörren, mera kramar, och där stod ju soroush också, kram kram dansa runt i ring, "Did you have a good time?", "yes, amazing".. "Good"..
Vad mer kan man säga, jag känner inget behov av att förklara som jag trodde, dom som var där vet hur det var, alla andra behöver bara veta att jag vart lyckligare som människa av att vara där, jag träffade fantastiska människor, såg en massa bra band och njöt av den underbara naturen.
Och satfläsk vad mycket kärlek det var.. aand thats it .. over and out.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)