Vad läskigt det är att vara jag .. Morsan började snacka med mig om när jag gick på mariebergsskolan, om hur hon inte hade märkt någonting av det som hände mig under de åren jag gick där.
Jag insåg att jag minns det inte. Jag minns inte vad som hände. Jag antar att jag har blockerat alla de minnena för jag minns bara känslan. Och bara den känslan är så hemsk att jag fan inte fattar hur jag kunde leva med allt det där inom mig i sex år. Jag minns massa andra saker. Fy fan asså när jag tänker på det andra som var minst lika hemskt men som jag inte tänkte så mycket på då. hur lärare och rektorn visste vad som pågick men bara klappade mig på huvuvdet och sa att det var väl inte så farligt? Jag får lust att bara skrika och slå sönder saker.
Om jag kunde komma ihåg allt skulle jag få det ur mig. så fort jag kunde. men jag minns inte. och eftersom bara känslan av tanken på hur det var får mig att må så sjukt dåligt så vill jag fan inte gräva djupare.
Jag får helt enkelt leva med att jag börjar gråta så fort mamma börjar snacka och fråga om mariebergsskolan. Det händer inte allt för ofta så.
Jag är typ förkyld. men det tänker jag ignorera för ajg ska till tim å grilla ikväll^^ mums grillade majskolvar:D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar