Så vad händer nu?

När jag får rycket att gå in och skriva ett blogginlägg så brukar det resultera i att jag läser igenom bloggen, vilket hände nu.

Fan vad jag är samma jävla människa som jag alltid har varit
Fast samtidigt inte alls.

Det är samma nojor, samma osäkerhet, samma sår.

Fast jag tror jag tacklar dem annorlunda nu. Kan ju bero på att jag sluppit få nya sår(tacka gudarna och gudinnorna för det)

Hur lamt det än låter så anser jag mig vara psykiskt välmående nu för första gången på väldigt länge.
Vilket har gjort att jag står väldigt väldigt stilla.
Det är som hela mitt väsen bara njuter av lugnet, av att kunna slappna av och bara andas. Kampen är inte över, men den är nuförtiden så lekande lätt att den nästan glöms bort.
Vilket gör att den ibland chockar mig när alla demoner samlar sin styrka och hugger mig i solar plexus.
Men jag har verktygen nu. Jag vinner.
Nu måste jag bara lära bort alla dåliga mönster, alla automatiska reaktioner, skala av alla murar.
Vilket jag tycker går rätt bra det med. Inte så bra som jag vill att det ska men jag har svårt att acceptera att saker tar tid, vädur som jag är. Jag har ett helt väsen att måla i vilka färger jag vill och jag har knappt fattat hur jag ska pilla upp färgburkarna än. Frustrationen är ett faktum.
Men jag tror det syns. Jag hoppas att det syns. Att jag försöker.
Fast å andra sidan hur ska folk som inte känt mig som något annat än det jag är nu, kunna se det?
Det är ett dilemma.
Så jag tänker att jag kanske borde skriva om det, kanske läser folk då lite gamla inlägg som är så mycket mer intressanta än skiten jag släppt lös här på senaste tiden.
Jag har svårt att skriva som välmående. Jag känner mig lite zombifierad. Post-battle valkyrie needs to rest.. Eller något sådant. Antar jag och hoppas att det är för jag är inte den här sysslolösa urtråkiga människan väl?
Nej. Till våren. Då jävlar.
"Somehow I'll make a man out of you"

Men jeezuz, Det här gått mer än 1½ år nu.. men om vi säger att jag ger mig själv en månads lagning för varje år jag trasats sönder så är det endå tre månader till att jobba på att pilla upp färgburkar och handla penslar.
Men sen är det fanimej dags att börja måla.

Det är tur att jag lever som jag gör. I ett liv där jag blir påmind rätt ofta om hur löjligt jävla lycklig jag faktiskt är. Hur snuskigt kär jag är, hur lätt jag har till genuint gapskratt och att det är dags att våga vara jag.

Men tro nu inte att jag har gått och blivit glad och dum. Livet suger. Det är kallt, vi har inget vatten, min hund har tuggat sönder alla mina favoritskor, jag orkar aldrig hälsa på folk, det är bråk på jobbet och jag har för fan halsfluss. Dessutom är världen fortfarande helt jävla fucked up, mer och mer för varje dag. Och en kollaps av det monetära systemet och samhällsstrukturen verkar som en distant dröm..

Men mina älgtandsörhängen  kom med posten iallafall.

Appreciate the little things