Jag tror att jag kommer slippa ångesten. Det är någonting med det här stället, jag vet inte vad det är om det är så att faktiskt alla i de
n här familjen mer eller mindre önskar att de andra inte var här ibland men någonting gör att så fort jag tar ett steg in i den här hyffsat stora öpnna fina lägenheten, så kvävs jag och får ångest. Jag kan inte göra någonting här. Jag spenderade över 90% av min dag i soffan idag. Jag hade inga cigaretter och jag kunde helt enkelt inte förmå mig att ta mig ur lägenheten. Den kväver mig och håller fast mig.När jag flyttar så tror jag att det kommer släppa, det här konstiga som gör att jag aldrig gör någonting. Jag kommer kunna lära mig spela mina fyra instrument som jag har jag kommer kunna lära mig att åka rullskridskor jag kommer kunna göra saker.
Jag skäms för den jag är här. Jag vet inte varför jag gör det det finns inget någon i min familj gör som direkt indikerar att jag borde göra det men jag gör det. Jag skäms, jag vill inte synas, jag vill gömma mig i ett hörn och titta på serier hela dagarna, vilket är vad som händer när jag spenderar en helg hemma. Speciellt utan nikotin. Tyvärr så fastnade jag i soffan idag istället för i min säng så min skam har varit on display, ochj stackars pappa fick köpa cigaretter åt mig, jag vill verkligen inte det, jag vill inte att han ska se mig röka eller behöva köpa cigg åt mig men jag klarade som sagt inte av att gå ut ur lägenheten idag(knappt soffan) så jag fick svälja stoltheten och fråga honom, det är klart han gör det, jag vet inte ens om han tycker att det är jobbigt men jag gör det. Jag är pappas flicka och pappas flicka vill inte röka, Anna 19 år och vuxen kvinna har inget emot att röka alls, men pappas flicka gör allt för att han iallafall inte ska behöva se mig med en cigarett i munnen. Jag skäms.
Det är barndomsskammen tror jag. Jag är inte kristen med långt blondt hår, jag tränar inte, jag svär, rapar, röker och skriker, jag har haft en jävla massa konstiga killar och jag är dessutom inte bara inte kristen utan också en hedning, och även fast de inte bryr sig och älskar mig endå så skäms jag. Jag skäms för att jag inte är den snyggare och mer mentalt stabila verisionen av min syster. jag skäms för att jag inte är min lillasyster( jag kom just på att hon är allt det jag just sa förutom kristen, men hon är ju inte en häxa iallafall) Don't get me wrong jag älskar den jag är(hahah sa jag just det där?) men det när barnet i mig som skäms, lilla Anna som bara ville att allt skulle flyta på lungt och smidigt, som bara ville vara till lags och att alla skulle vara glada, hon skäms och vill göra rätt men allt blir bara fel..
jag skrek igår .. högre än vad jag har skikit på länge. Vad skrek jag? jo jag kallade min mamma för en jävla kärring ..
det var som att det var tusen jag som skrek på samma gång, tusen röster från alla tusen gånger då jag velat skrika det åt henne .. det var så högt att jag skrämde mig själv .. enligt henne var det det lägsta jag kunde ha kallat henne .. hon undrade var hon var för människa egentligen eftersom jag såg på henne så... herregud.. jag skäms .. men jag önskar att det fanns en väg jag kunde nå henne där hon inte kunde vända det till att jag var elak som berättade för henne vilken hemsk mamma hon har varit .. jag ser människor med en enkel, avslappnad relation med sin mamma och jag avundas dom .. men stannar man kvar tillräckligt länge så inser man att det inte alls är så bra .. det finns nog ingen som har det så jävla bra med sin mamma så jag kanske helt enkelt får acceptera situationen och jobba på den med lite mer distans
Förlåt för det otroligt långa inlägget men jag har legat tyst i en soffa sen klockan åtta imorse och nu är klockan halv tolv.. jag har tänkt en del.
Men okej nog med the mommy rant iallafall, tillbaka till glada grejer i början, som sagt, jag är vuxen nu alltså? Det känns som att jag är det, just nu, eller ja, då, när jag satt där på balkongen med en cigg i handen så kände jag mig fri, på väg ut, vuxen och jävligt optimistisk. Jag håller på och utbildar mig till ett yrke som jag fanimej har stora potential att bli duktig på, och fan jag kan bli precis vad jag vill.
Nedräkningen har börjat, and guess what, även fast jag behöver pengar så håller jag nästan tummarna för att jag inte får något sommarjobb, det finns jobb i Borås, jag vill bara dit jävligt fort. Det är den 17 april idag, jag är 19år och en vecka gammal, eller ung? och jag tror fan att jag kommer gilla att vara vuxen, så länge jag får svära och skrika och rapa vid matbordet, röka och vara dålig på 4 instrument och rullskridskor och vara häxa, för då tror jag dessutom att jag kanske kan börja ha en bättre relation till min mor, man behöver distansiera sig för att återfå perspektivet ibland, det lärde bildestet mig ^^
Men jag kommer fan sakna familjen .. och farsan, men det är endå bäst såhär, min frihetslängtan och skrikandet börjar tära på våren relation också, sen det faktum att jag ligger på soffan en hel dag med ångest är nog inte så roligt för honom, stackars lilla pappa, jag har fått höra att han oroar sig för mig, jag önskar att det kommer en dag då han känner att jag klarar av att ta hand om mig, en dag då jag har en stabil ekonomi, och allt sånt som päron tycker är viktigt, och att jag är stabil, att jag kan gå upp på mornarna, att han inte behöver oroa sig så akut, pappas lilla flicka har skurit sig och låtit sig kastas runt som en trasdocka, hon har skrikit och gråtit och sprungit iväg och kommit tillbaka jävligt trasig, men jag börjar fan bli stark nu, och jag skäms över hur jag har behandlat honom, och morsan med, och jag ska spendera en jävla massa tid med att försöka vara lycklig och stabil, så att jag inte är någonting som dom behöver oroa sig för.
okej så nu har vi gått över mommy issues och daddy issues, jag är trött och tårögd..
Godnatt <3 p="">
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar